Katrin, Din vän i etern.

...AMALIA! Plötsligt, idag, dyker det upp en kille från Tyrolen. Igår flyttade det tyska paret ut och vi skulle äntligen bli bara tre tjejer i en stor lägenhet. Paret har inte varit en störande detalj, nejdå. Förutom det faktum att de inte diskade så ofta har de varit riktigt trevliga. Men ändå, vi hade börjat ana en doft av lyx. Lyxigt att ha ett helt kylskåp för oss själva. Lyxigt att bara vara 3 personer på 2 badrum.

Men så dyker alltså den här Tyroler-killen upp. Hur ska detta gå?! Man ska inte döma varken hunden efter håren eller killen efter första intrycket, men jag har den senaste timmen verkligen fått kämpa mot att brista ut i ett stort gapflabb! Han pratar självklart tyska (självklart eftersom det är det de gör här) och hans brytning är inte att leka med. Killen är alltså 21 år, har en hållning som en ostbåge, kisar med ögonen, använder helst operatörssystemet Linux, hans röst går upp i väldigt ljusa toner som en sån där tokig professor i en tecknad film, när han skrattar skjuter han fram huvudet som en skölpadda och han lyckas på något sätt göra en karikatyr av sig själv. Varje sekund! Han pratar alldeles, alldeles för högt (ni vet, när man t.o.m. tycker det börjar bli lite pinsamt fast man bara är två i rummet) och för första gången i mitt liv reagerar jag på någons öronvax. Han vill inte använda det trådlösa nätverket som alla vi andra använder (ett nätverk som vi hittat av en slump och som antagligen är någon grannes) eftersom det vore att stjäla. Detta i sig är ju helt oklanderligt och egentligen beundransvärt, men det blir bara så...typiskt. Han är självklart väldigt religiös. Just i detta nu (alltså verkligen JUST i detta nu när jag sitter här och skriver) så håller han på och leta reda på om ett Bibel-citat som han just droppade (ursäkta svengelskan) verkligen var ur “Johannes 6.whatever” eller om det var “Pontus Pilates-inte vet jag”. Detta gör han såklart inte på internet eftersom han inte är ansluten, nejdå, detta gör han i sin dator. Där har han hela Bibeln. På Engelska. På tyska. I lite olika versioner som det verkar. Oj, hej och hå, nu blev jag lite imponerad av detta och då tog han stolt fram sin telefon och visade att han minsann hade en version där med. Låt oss säga så här: Han är väldigt intensiv. Hans engelska är väldigt typisk, på ett ironiskt löjlligt sätt. Han stannar i 3 veckor. Är det någon som har tänkt komma och hälsa på så rekommenderar jag er verkligen att komma under dessa veckor, så ni får ta del av...hela hans härlighet.

MEN detta var ju inte allt! Jag råkade fråga var han kom ifrån. Plötsligt satt han med penna och papper och ritade upp hela Österrike för mig. Ambitiöst kan man tycka. Engagemang kanske. Men det finns väl gränser?! Varenda flod, varenda disktrikt, och all kuriosa runt omkring. Han verkade heller inte inse att han ritade en stor snopp med tillhörande pung (JA!), samtidigt som han gravallvarligt förklarade allt detta med en fruktansvärt rolig brytning. Tro mig när jag säger att jag k ä m p a d e för att inte bryta ihop när han lade till en sjö på kartan. Längst fram på snoppen. Utan att skämta. Sen är det ju så, vet ni, att Tyrolen verkar vara ett ställe med riktiga patrioter. Man kommer inte från Österrike eller Italien, man kommer från Tyrolen, och då från öst eller väst eller nord eller vad man nu kan tänka sig. Ni kanske inte heller visste att man kan rita upp Tyrolen som en karta? Jodå, det kan man. Eller att även TYROLEN har olika distrikt?!!! Visste ni vad bilarna i de olika distrikten har för bokstäver på reg.plåtarna? Nä, jag tänkte väl det. Därför bifogar jag en liten bild nedan, för er alla att ta del av.

Det här kan vara det mest absurda jag varit med om under mina 2 veckor här. Allvarligt.

Synd att ni går miste om alla detaljer. Men ni kanske kan ana sjön högst upp till vänster iaf...?

Visste ni förresten varför man inte kan se över sjön mellan Konstanz och Bregenz? Nä, jag tänkte väl det. Det är för att jorden är "en boll" ser ni.

Nu några bilder ur min vardag och från tiden som gått sen sist vi sågs...öh...

Ja, jag går ju faktiskt i skolan också...





Torsdagar och lördagar kan man handla frukt, grönt och diverse på en gigantisk marknad. Underbart lokal atmosfär är det också!





Dra-maten. I tiden.





Marknad is the shit!




Jag har saknat detta.





Strandpromenad-den perfekta söndagsaktiviteten.




För oss som vill ha in ordet "stackrig" i SVAO.




I fredags var jag på en danslektion med några från skolan. Kände bara att jag behövde bjuda på den här bilden. Så här ser jag ut nuförti'n.


Vad hände här liksom....?



Idag är det soligt. Underbart med lite värme. Kanske kommer sommaren till veckan... Håll tummarna! Själv går jag in på min andra dag utan röst. I förrgår kände jag mig tämligen nöjd med att låta som Sarah Bettens, men idag...nja, man ledsnar faktiskt.

När jag skulle checka in i Gbg fick jag pga övervikten (väskans) lämna en del saker i Sverige. Efter ett tag här börjar jag inse att vissa av de riktigt snabba besluten var felaktiga sådana. Jag har inget att läsa!!! Böcker väger så mycket så jag lämnade 2 pocketböcker hemma. Gah! Jag saknar det varje dag faktiskt. Får väl fråga Marco (den nya killen) om jag kan få låna Bibeln, eller bara köpa mig en Tyrolerhatt. Om andan faller på får ni gärna skicka mig en bok!!! I utbyte kan ni få ett vykort eller nåt : ).

Boken hittar fram till mig på denna adress:

Mitt namn
Proyecto Español
C/ García Morato, 41
E-03004 Alicante
España


På återhörande kamrater!
/K

...anpassning.

Under åren som gått (livet) har jag ibland hamnat i situationer där jag märkt att “oj, här är det visst dags för en smula anpassning”. Alla behöver vi anpassa oss i nya miljöer. Det kan vara ett nytt jobb (tror jag, minns inte riktigt hur just det känns...), en ny relation, en ny klass, för att inte tala om ett nytt land. De två senare situationerna är högst aktuella i mitt fall.

Låt oss börja med landet.

Om jag uttrycker mig så här: Spanien är inget land för blodsockernivå-känsliga personer. Ni som känner mig någorlunda vet att jag tillhör denna kategori människor. Här äter man en tämligen lätt frukost, kanske ett litet mellanmål, en liten lunch runt 14-15 och sedan middag 21-22 nångång (har precis avslutat min och klockan är 22.19). På helgerna äter man middag 23-24. Helt galet...
Slutsats: Dags för lite anpassning.

Klassen.

Jag är faktiskt inte äldst. Näst, näst äldst dock. En tjej är 31 år, MEN har flyttat hit från Kanada & England (från Kanada till England och från England till Alicante, om ni inte hängde med..) med sin kille. Hon behöver alltså inte umgås med någon. Inte någon. Som t.ex. den söta, blonda lilla norskan som ser ut som ett frågetecken så fort hon blir tilltalad. Henne behöver hon inte umgås med (inte jag heller iofs, men det kan väl hända att man vill umgås med NÅN...?) Inte heller behöver hon umgås med en av mina landsmaninnor i medelåldern som på vår senaste lektion berättade för klassen hur populärt det är med dansband i Sverige och att de flesta lyssnar på detta. “Vii hävv sammting, alllgå, dät is kålld Dansbandskampen. Moojj bjään. Än soesia, si, es mojj bjään”.


Tjejen (som faktiskt har ett namn, “Tijana” eller nåt) från Kanada  har inte konversationsklasser på sitt schema, vilket jag har. Detta innebär att jag är lite lämnad åt mitt öde. Ett öde som bl.a. delas med en 23-årig kille från Jerusalem som röker jointar varje rast, klagar på att han är så trött (eftersom han festat till 04.00 natten innan (konstigt att han är trött tycker jag)) och är pinsamt het på den lilla norskan (som ser ut som ett frågetecken även när han ger henne smöriga komplimanger). Jag ska ge er ett exempel: Norskan står vid svarta tavlan för att vi ska träna på att beskriva en person, hår och kläder och liknande. Läraren ber min påtände klasskompis att beskriva henne. “Det är omöjligt att beskriva henne för de orden är för snuskiga för att sägas här.” Läraren låtsas som om det regnar och ber honom beskriva hennes kläder. “Det går inte, jag ser aldrig en tjejs kläder eftersom jag bara föreställer mig henne utan, precis som alla män”. Ni fattar, han är all over the place och ibland har jag lust att slå till honom på KÄFTA! Mennnn, jag är från Sverige och kontrollerar mina känslor. Behåller lugnet. Denne unge man verkar även lida av homofobi. Dessvärre (för hans skull) tror jag att minst 2 av våra manliga lärare föredrar att vara nära människor av samma kön, så jag hoppas att de tillslut får nog och ger honom på TRUTA! Just här känner jag att anpassning och storsinthet kan få vänta en smula.

För övrigt kan jag berätta jag är i en klass med sådana som har studerat spanska i endast 2 veckor. Aningens för enkelt skulle man alltså kunna säga. Första dagen blev jag orolig och undrade lite vad det skulle bli av detta. Tydligen läser man 2 veckor i stöten och sen, om man känner sig redo (och läraren håller med), avancerar man till nästa nivå. Således är det nog ingen fara på taket. Jag får gå igenom oregelbundna verb, skillnaden på “bien” och “bueno”, lära mig säga “me gustan los perros” för 4e gången i mitt liv (ja, faktiskt), men det kan ju inte skada tänker jag... Läraren pratar enbart spanska. Verkligen e n b a r t, och bara där lär jag ju mig någonting. Jag snappar upp ord som jag inte kan, och min egenhändigt gjorda ordbok bara växer och växer. 

Människor är väldigt vänliga här. På gymet t.ex. hälsar man så fort man kommer in i en sal om det redan är någon/några där. FAST man inte känner varandra. Man börjar t.o.m. prata med varandra. Något vi skulle kalla osvenskt. Jag skulle vilja kalla det trevligt. Det gäller även i omklädningsrummet. Står det någon och byter om och jag kommer in så hälsar de. Igår på Latino-passet (det visade sig vara ett dans-pass, tack och lov) var vi bara tre personer och därför sa instruktören “Nu är vi som en familj här inne” och fortsatte med att säga alla våra namn, som hon tydligen lärt sig! Alicante är bra. Jag gillar’t, helt klart.





Här ligger min skola. Bredvid baren Jendrix (J=skitkul!).



Uppe på det där slottet som man ser från min balkong. Fast det är inget slott, det bara heter så.  De låtsas alltså att det är ett slott.




Jag har ännu inte varit på stranden. Skandal. Men jag ser ju att det finns en.



Det är alltså inget slott, har aldrig varit, däremot ett fort. Med kanoner und scheiße.



Underbart söta balkonger och fönster överallt!


Tja...men på återseende då antar jag.
Jag saknar er alla, och era kommentarer värmer verkligen!!!
STOR kram
/K

Tillslut kom så den dag, då jag skulle pröva mina vingar och kasta mig ut i det okända (jag har faktiskt varit skitnervös!!!). Hur som. Jag sov hos J natten innan och avresedagen gick vääääldigt långsamt. När jag duschade t.ex stod jag kvar lite extra länge, för om jag gick ut ur duschen var jag ju ett steg närmare det nervösa. Logiskt? Sådär... J körde mig iaf till flyget och jag är så innerligt tacksam över all hjälp jag fått, och får, i Gbg. Ingen nämnd, ingen glömd.

Givetvis hade jag övervikt vid incheckningen. Jag var lite beredd på det (eftersom det är så jag brukar jobba) och hade tänkt att då checkar jag bara in en till väska. Det var bara det att den andra väskan skulle kosta nästan 800:-. Hyffsat ovärt. 5 kilo skulle således bort. J var kvar och kunde därför ta med sig, de smärtsamt utvalda 5, hem (bl.a en svensk-spansk ordbok. Men vad skulle jag göra?! Den vägde ju lika mycket som 10 tröjor, ett par Havaianas och en läppglans!). När vi var klara vid incheckningen skulle vi sätta oss och ta en sista fika. Jag vänder mig om för att ta mitt handbagage och plötsligt står Jos och C där! De har alla kommit ut till flyget för att vinka av mig á la high school-film. Gissa om jag började bölgrina... Vi fikade och de lämnade över ett överlevnadskit innehållande allt från hårklämmor till diarrétabletter. Oj, oj, oj, vilka söta vänner.

Flygresan gick bra. Jag hamnade bredvid 2 väldigt pratglada kristna tjejer. De sprut-babblade bort all min nervositet. Vi landade lite sent, men det gör inte så mycket eftersom man slipper höra den där irriterande, hysteriska, Ryanair-fanfaren. Efter det lyckades jag ta mig till min slutadress, via ett hämta-upp-nyckel-ställe. Allt på spanska och jag var mäkta stolt.

Lägenheten ligger på våning 4. Det är bara det att första våningen börjar efter 2 våningar. Det jag vill säga här är att det var väääldigt många spanska trappsteg när man famlar i mörkret, på natten, rädd för att höra ljudet av en kackerlacka som flyr i skräck. Utanför dörren tillbringade jag min första Alicante-halvtimme. Den var lång. Jag lyckades helt enkelt inte ta mig in med min nyckel. Jag hade blivit informerad om att det kunde krångla lite och det stod t.o.m. "don't give up too easily" i infon jag fått. Ni kan tro att jag ändå sa både ett och två fula ord och svettades. Ymnigt. Vad jag inte insåg då var att jag borde varit tacksam för denna sista stund av svett. På detta följde nämligen en av de värsta nätterna i mitt liv.

I lägenheten var det svart som natten. Var någon hemma? Nja..då hade de väl gett sig tillkänna efter en halvtimmes oväsen vid ytterdörren? I vardagsrummet stod en uppdrucken flaska vin. Även en gammal yoghurtförpackning med cigarettfimpar i. Jag drog slutsatsen att de var ute och skakade rumpa och gick för att hitta mitt rum och krypa till kojs. Det var(är) ett litet, litet rum med en dubbelsäng, garderob och skrivbord. Spartanskt helt enkelt, och det funkar. Jag hade lyckats glömma mitt reselakan och tänkte att det skulle bli ännu lite mer spartanskt när jag skulle ligga och sussa under ett slitet överkast med kläderna på. Det tog lång tid att somna. Eller rättare sagt, det gick inte. Det var så in i bomben kallt. Till saken hör också att höften värkte så pass att jag trodde att jag kanske skulle vakna upp med enbart ett ben. OM jag alls yckades somna. Efter att rotat i min väska i omgångar, i jakt på något som kunde hålla min kroppstemperatur på åtminstone 36 grader, blev detta slutresultatet: Ett linne, en lång tunika, en fleece-tröja, en stickad tröja, träningsbyxor, jeans, strumpor och hela huvudet inlindat i en sjal för att inte förlora värme. Det hjälpte inte. DethärärdenvärstanattenimittlivDethärärdenvärstanattenimittlivDethärärdenvärstanattenimittliv ekade i mitt huvud timme efter timme. Efter timme. Jag tänkte på Läppäkoski. Jag tänkte på döden. Jag tänkte på att jag faktiskt hade haft tur fram till nu.

På morgonen mötte jag andra som bor i lägenheten. En från Belgien och två från Tyskland. Alla pratar tyska och försöker vara snälla med mig, och ibland prata engelska (jag är glad om jag lyckas undvika svenska åtminstone). De hade ingen aning om att jag skulle komma igår och bad så hemskt mycket om ursäkt för stöket. Tydligen är det väldigt kallt på nätterna och de hade därför samlat ihop täcken och filtar från alla rum. Därav min skräcknatt. 

Under dagen tog de med mig på en marknad där vi mötte upp deras vänner (tyskar såklart). Vi handlade mat till middagsbjudningen ikväll (tydligen är det en sån) och jag känner mig varmt välkommen. Just ni ligger alla och sover och middagen är planerad till ca 22.00. Jag behöver verkligen anpassa mina matvanor och relalalaxa inser jag. Men: Det här kan nog bli bra känner jag. Något riktigt, riktigt bra.

 /K

...med att leva ensam är att ingen annan rensar mitt vattenlås i duschen.

Det är det jobbigaste. Utan tvekan. Ingen annan. Ingen annan finns där för att ta diskussionen om vems tur det är att ta tag i vattenlåset. En diskussion som jag alltid vinner eftersom den slutar med att jag gråtande förklarar att jag verkligen inte klarar av det. Verkligen inte.

Aldrig har jag känt mig så ensam som idag. Dagen då jag inte längre kunde blunda för det faktum att vattnet inte rann ner i avloppet som det skulle. Dagen, då det inte ens var äckligt att leta igenom soporna för att hitta en gammal plasthandske som använts till en misslyckad hårtoning kvällen före. Dagen då jag försökte hålla andan, samtidigt som jag sjöng psykotiska, påhittade melodier. Dagen D



/K

...men borta bäst.


Lite så är det faktiskt. Efter mina senaste inlägg ringde många för att kolla hur jag mår egentligen. Jag ber om ursäkt ifall jag gett sken av att vara på randen av ett nervöst sammanbrott och oroat er i onödan. Det är ingen fara med mig på så vis. Att vara sarkastisk är mitt sätt att hantera situationen. Jag vet inga andra sätt. Skulle jag inte kunna driva med mig själv vet jag inte om jag skulle överleva. Oroa er inte så mycket. Jag har varit nere och rotat i det mörkaste mörka tidigare i mitt liv, och jag kommer inte att behöva rota där mer, eftersom jag redan vet hur det ser ut. Ibland överdriver jag lite för att skoja till det lite extra, dvs göra det extra bedrövligt, så ta det jag skriver med en nypa salt.


Idag när jag bakade bröd slängde jag förresten i en nypa salt. Jajjemän, jag har bakat bröd idag. Utan recept minsann. Slängde i lite av varje, likt den magiker jag är. Ekonomiskt, nyttigt och gott.


Idag är det lördag. Lördag, lördag, lördag. Helg. När helgen är nära börjar jag faktiskt våndas. Ett ganska tydligt tecken på att du är arbetslös. Du gillar helt enkelt inte helger. Det är på helgerna man förväntas vara påhittig, kreativ och överdjävligt social. Det börjar redan på fredag med "After work", numer en del av Göteborgs blodsystem (om spårvagnssytemet är kapillärerna så är after work temejfan aortan). Resten av helgen vankas mässor, promenader, middag, dans och en massa "ladda batterierna i goda vänners lag". Det är ironiskt att det jag hade sett fram emot mest med att komma hem till Sverige nästan har blivit det jag skyr. "Häng på Andra långgatan". Har jag varit där alls? Inga kommentarer. Jag hoppar över mina promenader i Slottsskogen eftersom jag knappt får plats där tillsammans med alla andra som klätt upp sig i sann söndagspromenads-anda (en härligt kofta över ett par snygga jeans under trendigaste kappan). Plats finns förstås, men eftersom jag nästan blivit folkskygg och undviker ögonkontakt så fort jag möter någon, blir det jobbigare för själen att möta så många människor. På söndagar är det dessutom extra populärt att promenera hand i hand med någon och tindra lite med ögonen på ett sånt där du-är-det-finaste-jag-vet-och-vi-ska-vara-vi-för-alltid-sätt.


Detta för mig osökt in på tvåsamhet. För någon dag sedan pratade jag med en vän som jag inte pratat med på länge. Hur går det med kärleken?, frågade hon. Öh... Hur mäter man det? Jag svarade att det går alldeles utomordentligt. Jag kämpar på med att öka kärleken till mig själv, och det är ett heltidsjobb vill jag lova. Det är redan konstaterat av andra att singlar har lägre status än någon som lever i just tvåsamhet. Varför? Jag trivs med att vara själv. Inte ensam, men själv. Ibland går det flera dagar utan att jag träffar, knappt pratar med en annan människa. Det känns helt ok. Visst, jag pratar ofta med mig själv och det kanske inte är helt normalt, men när jag känner ett behov av att umgås med någon kan jag göra det. Ibland tvingar jag mig nästan att göra det, för att inte glömma bort hur man gör. Jag känner en kille som, så länge jag känt honom, alltid svarat på frågan om hans kärleksliv såhär: "Jag är singel, och jag är SÅ nöjd med det". Ibland nästan lite väl övertydligt, som om han behövde övertyga sig själv mer än någon annan. Jag vill bara förklara att detta inte är vad jag gör just nu. Jag tänker alltså inte måla in mig i ett hörn och inbilla någon att jag har något emot tvåsamhet. Absolut inte. Blir man två så blir man två. Men just nu trivs jag. På riktigt. Min vän har förresten en flickvän idag så jag antar att det bara är att beklaga. Eftersom han absolut inte ville ha en relation med någon. Jag har iaf bara mig själv att tänka på. Det är skönt, men också lite läskigt...


Jag har så många möjligheter nu. Inget, verkligen inget, binder mig till något. Jag är fri att göra vad jag vill. Och vilka möjligheter jag har! Hela världen väntar på mig. Ibland skäms jag över hur bra jag har det. Jag måste vara ett vandrande i-landsproblem. Panikslagen och handlingsförlamad p.g.a. alla möjligheter jag har. Löjligt... Just nu lutar det åt att åka utomlands och bli grym på spanska. Alicante kanske...? Då skulle det ju vara lätt att hälsa på mig, för alla intresserade. Lättare än om jag drar till Bolivia alltså...


Eftersom Slotsskogen var full idag och jag behövde rastas fick jag promenera någon annanstans. Plötsligt (det var faktiskt plötsligt efersom jag bara gått rätt upp bland okända gator utan att veta var jag skulle hamna) befann jag mig utanför Sahlgrenska. Det var där allt började, en augustidag 1981. Tänk vad lite jag visste då. Alltså, jag tänkte väl inte överhuvudtaget eftersom jag var en spädis, men ändå. Tänk vad lite jag visste för bara fem år sedan. Visste ni t.ex. det ni vet nu för fem år sedan? Vilka nya bekantskaper ni skulle få de närmsta fem åren? Var ni skulle bo? Vilka ni skulle komma att älska? När ni skulle tappa fotfästet? När ni skulle skratta så ni grät? Och nu är vi här. Hur kommer livet att se ut om fem år? Det känns så skönt att inte veta. Tycker jag.


Nu en liten paus i det djupa. Jag har två rekomendationer till er, kära läsare. Dels tycker jag att ni ska lyssna på gruppen "Kings Of Convenience". Rackarns bra. Passar var man och vart humör skulle jag vilja säga. Den andra rekomendationen var att trycka fem ggr på shift-tangenten för då hände något häftigt, men den tar jag nu tillbaka. Jag prövade nämligen det igen och det visade sig att jag är dummare än tåget och bara gått på nån reklam-grej. Ni behöver inte testa.


För att göra mig ännu mer fri har jag rensat under hösten. Som ni vet har jag skänkt en hel del till Emmaus och nu var det dags att rensa i det närmast mig. Smycken. Jag älskar smycken. Men det är ju bara saker. Saker, saker, saker. Vad ska jag med alla saker till?! En del av smyckena är ganska fina och jag har börjat auktionera ut dem på en välkänd auktions-sajt. Problemet är att jag råkade yppa detta för mina kära mor, varifrån jag ärvt min tidigare samlar-lusta. Hon surfade glatt in på sajten och har nu börjat bjuda på mina saker! Det är en akt av kärlek, helt klart, men hjälp?! Snart sitter ju hon med en massa smycken som hon egentligen inte vill ha men som hon fyndat för 1 krona. Av sin dotter. Detta är väldigt underhållande och jag gör mitt bästa för att tala förstånd i henne. "Men jag kan ju trissa upp priset..?". Haha... Kanske är det så. En gång samlare, alltid samlare.

Jag råkade även nämna för mina kära syster, (hon med än mer otur än jag (faktiskt (nä, inte hon som fick en stol i rumpan, den andra))) att jag auktionerade ut saker. Det fick jag snabbt äta upp. Hon höll på att skämma ögonen ur sig när hon såg mina löjliga rubriker och var inte sen att håna mig. Nåväl, den bjuder jag på. Jag sväljer lite stolthet och vinner lite deg (motsatsen till svälja torde väl vara kräkas med det kändes inte lämpligt att använda i sammanhanget).



"Romantiskt örhänge från Paris". Ja, ni hajar hur kul hon hade.


Det sista jag tänkte nämna vågar jag knappt nämna, med rädsla för att bli lite hånad (äsch, det gör inget. Jag gillar uppmärksamheten). Jag sitter i soffan nu. Det är där jag sitter för det mesta. Denna gång sitter jag lite annorlunda och har byggt upp med kuddar så att jag inte ska ha ont ska sitta bekvämt. I svidande stund (faktiskt, för det svider förbenat i höften) har jag nämligen, vid 28 års ålder, börjat få problem med knäna. Också. Gammelhöften är tydligen en del av mig nu. Köper man mig ingår även den. Men knäna... Nä, det är nåt nytt. Spännande? Kanske. Tror dock att det kan vara något tillfälligt. Jag har haft känningar (är det ok att använda ordet känningar innan man är 30?!!!) i en dryg vecka. Det är lite mer än obekvämt att böja sig ner och att gå i trappor...eh. MEN jag tror att det är för att jag (p.g.a. höften) lägger upp benen på soffbordet. Kan hända att de blir lite översträckta. Knäna alltså... Kan man stå upp och titta på tv? Eller surfa och pyssla och sådant som man annars gör sittande? Japp. Jaha. Joråsåatt... Jag hoppas att jag slipper återkomma i frågan. Om inte annat kanske jag fick någon att dra på smilbanden... Ont i knäna...? Pfff!


Jag hänger me´. Jag hänger me´. Av någon anledning så gör jag faktiskt de´.

/K

utmaning!

...forsatte. I livsåskådningens tecken.

På väg hem från träningen blev jag nämligen stoppad. Där gick jag i godan ro, lite lättare till sinns än på vägen dit.  Antagligen därför jag såg så väldigt välkomnande ut. Två söta, små pojkar (ca 22 kanske...?) kom nämligen fram till mig, stiligt klädda i varsin kostym (det hade varit jätte-Opraktiskt på något annat sätt iofs). Jag såg att de hade varsin namnskylt och även om det var lite disigt så förstod jag att de inte hade valt mig av en slump. De hade väntat hela dagen på just mig. De kom från Jesu-Kristi-Sista-Dagars-Heliga-Eller-Vad-Det-Nu-Heter och blev så fort de öppnade munnen karikatyrer av sig själva. De bröt på amerikanska. Hur karikatyr-igt är inte det?! Nåväl. De "gjorde en undersökning" och "undrade om de kunde få ställa några frågor?". Lätt till sinns, som ni minns, gick jag med på en frågestund, OM den var effektiv. Jag skulle få svara ja eller nej.

"Tror du på någon större makt än människan?"

"Finns det ett liv efter detta?"

"Undrar du någon gång över meningen med livet?"

och slutligen, efter att ha svarat noggrant på varje fråga:

"Vill du ha hjälp med att finna svar på dina frågor?"

Jag log mitt bredaste leende, förklarade hur jag trodde att all låg till, förklarade att jag var nöjd med att tro på mitt sätt, önskade dem all lycka och forsatte mig vandring hemåt.

Ödets nyckfullhet var inte sen att göra sig påmind. Min sko (min enda höst/vinter-sko) gick sönder, minuten efter att vi gått skilda vägar.  Inte som man säger, att "oj, min sko har gått lite sönder". Nä, skon lossnade från sulan. Alltså, en sko kan inte gå mer sönder, det är det jag försöker säga här. Min enda höst/vinter-sko var iofs inhandlad i Kina för 35 riksdaler, men det var fortfarande min enda höst/vinter-sko. För att göra allt lite mer tydligt börjar det minuten efter den första minuten att regna. Sådär härligt, höstigt, kallt och göteborgskt. Där gick jag hem i mörkret. Släpandes, likt Quasimodos skugga, på en sko. I regnet. Ni kanske undrar om det läckte in? Som jag sa tidigare så lossnade skon från sulan. Ja. Det läckte in. Jag antog att jag skulle bli tvungen att fundera lite mer på det där med meningen med livet. Och sånt. Ikväll var inte kvällen då jag skulle finna mina svar, det var otrevligt tydligt, men denna kväll skulle ge mig ännu en historia. Meningen med mitt liv, just nu, kanske är att samla på det. Historier.


Och som direkt anknytning till ovanstående kan jag berätta att det är den största utmaningen. Livet (är det bara jag, eller har jag blivit sjukt djup på sistone...?!), just nu, har en tendens att vara lite historiefattigt. Historierna kommer inte till mig på det självklara sätt som jag hade önskat. Det är onekligen upp till mig, att skapa historiER.




En verklighet i Malmö. En historia.


Jobbmässigt? Tjaa...tidigare ikväll såg jag en annons efter eventpersonal på tåg. Under en veckas tid ska man åka Sveriges snabbaste, flashigaste tåg (de som inte finns ovanför Sundsvall (typ)) fram och tillbaka mellan Stockholm och Göteborg och promota.... toapapper. Jag fick mig ett gott skratt först, men orden ekade i mitt huvud. "Det finns jobb för den som vill jobba". Visst, det är klart det finns, men det finns också något som heter "gränser". Dessutom finns det något som heter "självrespekt". Oj, ok, my bad. Det fanns något som hette "självrespekt". Detta innan hårmodellandets tid (senast jag såg mig i spegeln hade jag tvättat bort maskaran och insåg vem jag såg ut som. Pippi Långstrump. Den äldre! Blir man sugen på henne? Jag undrar alltså, finns det någon som tittar på Pippi och känner varma stötar gå genom kroppen och tänker att "henne vill jag bli kompis med/pussa på/ge ett jobb"?). Det här jobbet må vara under endast en veckas tid, men kanske är det värt att fortsätta att handla Eldorado-produkter för att slippa utstå skammen? Men...jag inser att jag ju fakiskt heter det jag heter. Det jag heter i förnamn alltså. Under min senaste anställning gick jag dessutom under smeknamnet "LIM", efter ett visst toapapperföretags slogan "Less Is More".


Nu, strax innan läggdags, har jag gjort det. Sökt jobbet. Det är där vi är nu. Livskvalitémässigt. Men jag samlar på historier mina vänner. Jag, samlar på historier...


/K



P.S. Jag undrar fortfarande hur jag ska göra med VISA-kortet. Kan jag reklamera 2 mm lutning...? Hjälp! D.S.