Katrin, Din vän i etern.

...men borta bäst.


Lite så är det faktiskt. Efter mina senaste inlägg ringde många för att kolla hur jag mår egentligen. Jag ber om ursäkt ifall jag gett sken av att vara på randen av ett nervöst sammanbrott och oroat er i onödan. Det är ingen fara med mig på så vis. Att vara sarkastisk är mitt sätt att hantera situationen. Jag vet inga andra sätt. Skulle jag inte kunna driva med mig själv vet jag inte om jag skulle överleva. Oroa er inte så mycket. Jag har varit nere och rotat i det mörkaste mörka tidigare i mitt liv, och jag kommer inte att behöva rota där mer, eftersom jag redan vet hur det ser ut. Ibland överdriver jag lite för att skoja till det lite extra, dvs göra det extra bedrövligt, så ta det jag skriver med en nypa salt.


Idag när jag bakade bröd slängde jag förresten i en nypa salt. Jajjemän, jag har bakat bröd idag. Utan recept minsann. Slängde i lite av varje, likt den magiker jag är. Ekonomiskt, nyttigt och gott.


Idag är det lördag. Lördag, lördag, lördag. Helg. När helgen är nära börjar jag faktiskt våndas. Ett ganska tydligt tecken på att du är arbetslös. Du gillar helt enkelt inte helger. Det är på helgerna man förväntas vara påhittig, kreativ och överdjävligt social. Det börjar redan på fredag med "After work", numer en del av Göteborgs blodsystem (om spårvagnssytemet är kapillärerna så är after work temejfan aortan). Resten av helgen vankas mässor, promenader, middag, dans och en massa "ladda batterierna i goda vänners lag". Det är ironiskt att det jag hade sett fram emot mest med att komma hem till Sverige nästan har blivit det jag skyr. "Häng på Andra långgatan". Har jag varit där alls? Inga kommentarer. Jag hoppar över mina promenader i Slottsskogen eftersom jag knappt får plats där tillsammans med alla andra som klätt upp sig i sann söndagspromenads-anda (en härligt kofta över ett par snygga jeans under trendigaste kappan). Plats finns förstås, men eftersom jag nästan blivit folkskygg och undviker ögonkontakt så fort jag möter någon, blir det jobbigare för själen att möta så många människor. På söndagar är det dessutom extra populärt att promenera hand i hand med någon och tindra lite med ögonen på ett sånt där du-är-det-finaste-jag-vet-och-vi-ska-vara-vi-för-alltid-sätt.


Detta för mig osökt in på tvåsamhet. För någon dag sedan pratade jag med en vän som jag inte pratat med på länge. Hur går det med kärleken?, frågade hon. Öh... Hur mäter man det? Jag svarade att det går alldeles utomordentligt. Jag kämpar på med att öka kärleken till mig själv, och det är ett heltidsjobb vill jag lova. Det är redan konstaterat av andra att singlar har lägre status än någon som lever i just tvåsamhet. Varför? Jag trivs med att vara själv. Inte ensam, men själv. Ibland går det flera dagar utan att jag träffar, knappt pratar med en annan människa. Det känns helt ok. Visst, jag pratar ofta med mig själv och det kanske inte är helt normalt, men när jag känner ett behov av att umgås med någon kan jag göra det. Ibland tvingar jag mig nästan att göra det, för att inte glömma bort hur man gör. Jag känner en kille som, så länge jag känt honom, alltid svarat på frågan om hans kärleksliv såhär: "Jag är singel, och jag är SÅ nöjd med det". Ibland nästan lite väl övertydligt, som om han behövde övertyga sig själv mer än någon annan. Jag vill bara förklara att detta inte är vad jag gör just nu. Jag tänker alltså inte måla in mig i ett hörn och inbilla någon att jag har något emot tvåsamhet. Absolut inte. Blir man två så blir man två. Men just nu trivs jag. På riktigt. Min vän har förresten en flickvän idag så jag antar att det bara är att beklaga. Eftersom han absolut inte ville ha en relation med någon. Jag har iaf bara mig själv att tänka på. Det är skönt, men också lite läskigt...


Jag har så många möjligheter nu. Inget, verkligen inget, binder mig till något. Jag är fri att göra vad jag vill. Och vilka möjligheter jag har! Hela världen väntar på mig. Ibland skäms jag över hur bra jag har det. Jag måste vara ett vandrande i-landsproblem. Panikslagen och handlingsförlamad p.g.a. alla möjligheter jag har. Löjligt... Just nu lutar det åt att åka utomlands och bli grym på spanska. Alicante kanske...? Då skulle det ju vara lätt att hälsa på mig, för alla intresserade. Lättare än om jag drar till Bolivia alltså...


Eftersom Slotsskogen var full idag och jag behövde rastas fick jag promenera någon annanstans. Plötsligt (det var faktiskt plötsligt efersom jag bara gått rätt upp bland okända gator utan att veta var jag skulle hamna) befann jag mig utanför Sahlgrenska. Det var där allt började, en augustidag 1981. Tänk vad lite jag visste då. Alltså, jag tänkte väl inte överhuvudtaget eftersom jag var en spädis, men ändå. Tänk vad lite jag visste för bara fem år sedan. Visste ni t.ex. det ni vet nu för fem år sedan? Vilka nya bekantskaper ni skulle få de närmsta fem åren? Var ni skulle bo? Vilka ni skulle komma att älska? När ni skulle tappa fotfästet? När ni skulle skratta så ni grät? Och nu är vi här. Hur kommer livet att se ut om fem år? Det känns så skönt att inte veta. Tycker jag.


Nu en liten paus i det djupa. Jag har två rekomendationer till er, kära läsare. Dels tycker jag att ni ska lyssna på gruppen "Kings Of Convenience". Rackarns bra. Passar var man och vart humör skulle jag vilja säga. Den andra rekomendationen var att trycka fem ggr på shift-tangenten för då hände något häftigt, men den tar jag nu tillbaka. Jag prövade nämligen det igen och det visade sig att jag är dummare än tåget och bara gått på nån reklam-grej. Ni behöver inte testa.


För att göra mig ännu mer fri har jag rensat under hösten. Som ni vet har jag skänkt en hel del till Emmaus och nu var det dags att rensa i det närmast mig. Smycken. Jag älskar smycken. Men det är ju bara saker. Saker, saker, saker. Vad ska jag med alla saker till?! En del av smyckena är ganska fina och jag har börjat auktionera ut dem på en välkänd auktions-sajt. Problemet är att jag råkade yppa detta för mina kära mor, varifrån jag ärvt min tidigare samlar-lusta. Hon surfade glatt in på sajten och har nu börjat bjuda på mina saker! Det är en akt av kärlek, helt klart, men hjälp?! Snart sitter ju hon med en massa smycken som hon egentligen inte vill ha men som hon fyndat för 1 krona. Av sin dotter. Detta är väldigt underhållande och jag gör mitt bästa för att tala förstånd i henne. "Men jag kan ju trissa upp priset..?". Haha... Kanske är det så. En gång samlare, alltid samlare.

Jag råkade även nämna för mina kära syster, (hon med än mer otur än jag (faktiskt (nä, inte hon som fick en stol i rumpan, den andra))) att jag auktionerade ut saker. Det fick jag snabbt äta upp. Hon höll på att skämma ögonen ur sig när hon såg mina löjliga rubriker och var inte sen att håna mig. Nåväl, den bjuder jag på. Jag sväljer lite stolthet och vinner lite deg (motsatsen till svälja torde väl vara kräkas med det kändes inte lämpligt att använda i sammanhanget).



"Romantiskt örhänge från Paris". Ja, ni hajar hur kul hon hade.


Det sista jag tänkte nämna vågar jag knappt nämna, med rädsla för att bli lite hånad (äsch, det gör inget. Jag gillar uppmärksamheten). Jag sitter i soffan nu. Det är där jag sitter för det mesta. Denna gång sitter jag lite annorlunda och har byggt upp med kuddar så att jag inte ska ha ont ska sitta bekvämt. I svidande stund (faktiskt, för det svider förbenat i höften) har jag nämligen, vid 28 års ålder, börjat få problem med knäna. Också. Gammelhöften är tydligen en del av mig nu. Köper man mig ingår även den. Men knäna... Nä, det är nåt nytt. Spännande? Kanske. Tror dock att det kan vara något tillfälligt. Jag har haft känningar (är det ok att använda ordet känningar innan man är 30?!!!) i en dryg vecka. Det är lite mer än obekvämt att böja sig ner och att gå i trappor...eh. MEN jag tror att det är för att jag (p.g.a. höften) lägger upp benen på soffbordet. Kan hända att de blir lite översträckta. Knäna alltså... Kan man stå upp och titta på tv? Eller surfa och pyssla och sådant som man annars gör sittande? Japp. Jaha. Joråsåatt... Jag hoppas att jag slipper återkomma i frågan. Om inte annat kanske jag fick någon att dra på smilbanden... Ont i knäna...? Pfff!


Jag hänger me´. Jag hänger me´. Av någon anledning så gör jag faktiskt de´.

/K

utmaning!

...forsatte. I livsåskådningens tecken.

På väg hem från träningen blev jag nämligen stoppad. Där gick jag i godan ro, lite lättare till sinns än på vägen dit.  Antagligen därför jag såg så väldigt välkomnande ut. Två söta, små pojkar (ca 22 kanske...?) kom nämligen fram till mig, stiligt klädda i varsin kostym (det hade varit jätte-Opraktiskt på något annat sätt iofs). Jag såg att de hade varsin namnskylt och även om det var lite disigt så förstod jag att de inte hade valt mig av en slump. De hade väntat hela dagen på just mig. De kom från Jesu-Kristi-Sista-Dagars-Heliga-Eller-Vad-Det-Nu-Heter och blev så fort de öppnade munnen karikatyrer av sig själva. De bröt på amerikanska. Hur karikatyr-igt är inte det?! Nåväl. De "gjorde en undersökning" och "undrade om de kunde få ställa några frågor?". Lätt till sinns, som ni minns, gick jag med på en frågestund, OM den var effektiv. Jag skulle få svara ja eller nej.

"Tror du på någon större makt än människan?"

"Finns det ett liv efter detta?"

"Undrar du någon gång över meningen med livet?"

och slutligen, efter att ha svarat noggrant på varje fråga:

"Vill du ha hjälp med att finna svar på dina frågor?"

Jag log mitt bredaste leende, förklarade hur jag trodde att all låg till, förklarade att jag var nöjd med att tro på mitt sätt, önskade dem all lycka och forsatte mig vandring hemåt.

Ödets nyckfullhet var inte sen att göra sig påmind. Min sko (min enda höst/vinter-sko) gick sönder, minuten efter att vi gått skilda vägar.  Inte som man säger, att "oj, min sko har gått lite sönder". Nä, skon lossnade från sulan. Alltså, en sko kan inte gå mer sönder, det är det jag försöker säga här. Min enda höst/vinter-sko var iofs inhandlad i Kina för 35 riksdaler, men det var fortfarande min enda höst/vinter-sko. För att göra allt lite mer tydligt börjar det minuten efter den första minuten att regna. Sådär härligt, höstigt, kallt och göteborgskt. Där gick jag hem i mörkret. Släpandes, likt Quasimodos skugga, på en sko. I regnet. Ni kanske undrar om det läckte in? Som jag sa tidigare så lossnade skon från sulan. Ja. Det läckte in. Jag antog att jag skulle bli tvungen att fundera lite mer på det där med meningen med livet. Och sånt. Ikväll var inte kvällen då jag skulle finna mina svar, det var otrevligt tydligt, men denna kväll skulle ge mig ännu en historia. Meningen med mitt liv, just nu, kanske är att samla på det. Historier.


Och som direkt anknytning till ovanstående kan jag berätta att det är den största utmaningen. Livet (är det bara jag, eller har jag blivit sjukt djup på sistone...?!), just nu, har en tendens att vara lite historiefattigt. Historierna kommer inte till mig på det självklara sätt som jag hade önskat. Det är onekligen upp till mig, att skapa historiER.




En verklighet i Malmö. En historia.


Jobbmässigt? Tjaa...tidigare ikväll såg jag en annons efter eventpersonal på tåg. Under en veckas tid ska man åka Sveriges snabbaste, flashigaste tåg (de som inte finns ovanför Sundsvall (typ)) fram och tillbaka mellan Stockholm och Göteborg och promota.... toapapper. Jag fick mig ett gott skratt först, men orden ekade i mitt huvud. "Det finns jobb för den som vill jobba". Visst, det är klart det finns, men det finns också något som heter "gränser". Dessutom finns det något som heter "självrespekt". Oj, ok, my bad. Det fanns något som hette "självrespekt". Detta innan hårmodellandets tid (senast jag såg mig i spegeln hade jag tvättat bort maskaran och insåg vem jag såg ut som. Pippi Långstrump. Den äldre! Blir man sugen på henne? Jag undrar alltså, finns det någon som tittar på Pippi och känner varma stötar gå genom kroppen och tänker att "henne vill jag bli kompis med/pussa på/ge ett jobb"?). Det här jobbet må vara under endast en veckas tid, men kanske är det värt att fortsätta att handla Eldorado-produkter för att slippa utstå skammen? Men...jag inser att jag ju fakiskt heter det jag heter. Det jag heter i förnamn alltså. Under min senaste anställning gick jag dessutom under smeknamnet "LIM", efter ett visst toapapperföretags slogan "Less Is More".


Nu, strax innan läggdags, har jag gjort det. Sökt jobbet. Det är där vi är nu. Livskvalitémässigt. Men jag samlar på historier mina vänner. Jag, samlar på historier...


/K



P.S. Jag undrar fortfarande hur jag ska göra med VISA-kortet. Kan jag reklamera 2 mm lutning...? Hjälp! D.S.

...har legat nere sedan fredag kl 14.00.

Idag är det söndag och internet har legat nere i exakt två dygn. Vad är det för ett uttryck egentligen? Legat nere? Motsatsen till att ligga uppe? Ligga på topp? Ja, här blir det då inget ligga, varken uppe eller nere. Internet vill inte ligga. Internet ger mig kalla handen och det har blivit skrämmande påtagligt hur mycket jag använder mig av detta. Internetet. Nu kan jag inte leta jobb eller registrera mitt spännande cv på en ännu mer spännande hemsida. Jag kan inte planera min resväg med Västtrafik utan måste RINGA EN VÄN för att få reda på hur jag tar mig från punkt A till B. Jag kan inte kolla vad det är på tv i den exakta stunden, utan måste BLÄDDRA I TIDNINGEN för att studera tablån. Jag kan inte läsa intressanta bloggar utan måste som ni märker skriva själv. Jag kan inte lyssna på streamad musik, något jag inte hade den blekaste om att jag gjorde så pass mycket att jag skulle sakna det om det inte längre gick. Jag kan inte spana efter olika utbildningar eller volontärprojekt, utan måste lägga min framtid på en liten hylla ett tag. Tur i oturen att helgdagarna inte är de enda dagar jag är ledig på.

Däremot borde det ju öppna sig nya dörrar. Självklart är jag en kvinna som ser möjligheter i motgångar (enligt alla mina arbetsansökningar). Jag kan ju t.ex. plugga spanska istället. Jag kan ta fram symaskinen och äntligen sy något. Jag kan sortera papper. Jag kan ställa mig och baka en vacker kaka. Jag kan göra... många, många, många saker. Vad gör jag då? Inget av ovanstående förstås. Jag sitter i soffan och blickar ut genom ett smutsigt fönster. Det låter mer poetiskt än vad det är. Fönstret är verkligen smutsigt. Snart har soffan ett rejält stjärt-avtryck som aldrig kommer att försvinna. Men visst, se det gärna som poesi.

I veckan damp (från verbet dimpa....öh) det ner lite post i brevlådan (veckans händelse). Från Irland! Reklamutskick från Galways stadsteater. Som lite salt i ressåren helt enkelt (SHIT vilken ordvits!!!!). Jag blev nästan rörd till tårar och fylldes givetvis av en längtan som inte går att beskriva med ord.

I veckan var jag hårmodell. Skitbra när man har mer tid än pengar (inga pengar). Lockarna fick sätta livet till, hårrötterna fick bli rosa-röda och jag blev sminkad till en gris med rosa maskara. På själva visningen inför 120 frisörer gick jag och min frisyr upp på scenen. Där fick jag sitta och le när de förklarade för publiken att jag “såg ut som en docka” och liksom var “så skör” med “skira färger”, när alla visste att det man egentligen menade var “sugga” som var “mör(ad)” med naturligt “skära färger”. Som den hjältinna jag är svalde jag och bara log lite extra. Låtsades som ingenting. Det jag gör bäst. Jag fick gratis lunch, middag och något att tvätta håret med. Trots skammen var det alltså en liten vinst.

För ungefär en månad sedan var jag hårmodell för ett annat företag. Det är förresten på sin plats att förklara vad det innebär att vara hårmodell. Det är ingenting man är för att man tycker att man har modellkvalitéer. Och det är ingenting man blir uttagen till för att man har modellkvalitéer. Det räcker med att man har hår på huvudet, som helst inte är för blekt eller permanentat. Och ju mindre självrespekt man har, desto bättre. Nåväl, jag ställde upp med min kalufs tidigare under hösten och vi var ca. tio barr som skulle färgas. Ett av barren tillhörde en finlandssvensk tjej. Hon pratade hela tiden och jag hade turen att hamna bredvid henne så jag slapp prata själv. Här får ni en dialog, direkt hämtad från hårmodellsvärlden:

Finlandssvenskt barr: Bla, bla, bla, BLA, BLA, bla, bla.

Frisör: Så, var kommer du ifrån?

Fsb: Jag kommer från Finland. Växte upp utanför Vasa och har bott på Åland.

Frisör: Hur länge har du bott i Sverige då?

Fsb: Jag har precis flyttat hit, för att plugga.

Frisör: Men guuu´, du pratar ju jättebra svenska!

Ja. Det var väl ungefär då jag bestämde mig för att “det här måste jag göra fler gånger”.

Ni har säkert undrat hur det gick för mig med mitt VISA-kort. Jag ska stilla er oro och genast berätta att jag beställde ett nytt dagen efter. Väl inloggad på mina sidor såg jag att jag också kunde välja motiv på kortet för 123 (hundratjugotre) svenska kronor. Kanske kan vara en investering, tänkte jag, och valde ett motiv som skulle få mig att vilja hålla i santarna. En bild på mina fötter, iförda Havaianas (för er som inte vet vad det är beklagar jag verkligen. Ni har mycket av livet kvar att upptäcka. Googling rekommenderas), på en vit strand i Miami. Sand mellan tårna, det bästa som finns. För att få uppleva det ofta gäller det att spara och använda kortet så lite som möjligt. I fredags, ungefär samtidigt som jag blev av med internet, fick jag mitt efterlängtade kort. Men vad nu? Vad händer? Jag blir yr när jag tittar på kortet. How come? Då upptäcker jag till min fasa att texten är sned. Alltså, mitt namn och siffrorna på kortet lutar! Jag blev SÅ besviken och tänkte på en gång att min nya kort-realation skulle bli kortvarig (vad är detta, en TILL ordvits?!!!! (ja, ni fattar hur kul jag har och att jag inte träffat en människa, knappt pratat i telefon, på 2 dygn. Katrin, 28 år, sitter och ordvitsar med sig själv i en soffa som inte ens är hennes eftersom hon hyr möblerat i andrahand. Hon har inget jobb heller, sa jag det?)). Jag kände mig fånig över att ens ha tänkt tanken att reklamera kortet. Efter att ha använt det några gånger under helgen och reagerat varje gång jag sett det tog jag igår kväll fram ett måttband. Skillnaden mellan höger och vänster sida av de instansade siffrorna var... håll i er... två millimeter. Nu känner jag mig ännu mer fånig. Två millimeter?! Det är ju inget att bråka om. Men på ett kort som mäter 55 mm (jag var tvungen att mäta det också för att tydliggöra proportionerna och hade inget annat för mig en lördagkväll i Sveriges näst största stad) så gör det skillnad. Dessutom har jag ju denna gång betalat extra, med den lilla budget jag har, för att få ett extra fint kort. Och då blir det fulare än det jag hade innan...? Vad säger ni? Kan jag reklamera det? Vad tycker du? Gör din röst hörd med en liten kommentar och hjälp mig i detta, ack så ytliga, dilemma.

 Eftersom jag inte är bitter över att internet ligger nere och jag själv gör detsamma (+ för räkning), eller att jag inte har några pengar och att de pengar jag har finns på ett kort som gör mig vindögd, så ska jag äta lunch, göra läxan i spanska och gå på Friskis och dansa funk. Sådeså.

 /K

...mig?!                                                                                   Förbehåller mig rätten för ett cheesy inlägg.
                                                                                                                          Känsliga läsare varnas.


  

Blogghistoriens längsta uppehåll? Det vette tusan, men snudd på. Jag har...eh...haft...eh...fullt upp. Ok, jag är arbetslös och har egentligen all tid i världen, men det är just det. Ju mindre tid jag har, desto mer effektiv blir jag. Och tvärtom. Framförallt tvärtom. Ni skulle se hur lång tid allt tar. Det TAR tid. Jag har gått ner i tempo. Precis som djuren när de går i idé eller gryt eller vad de nu kan tänkas gå i.

Sist jag skrev var det sommar och sommaren fortsatte längre ändå. Jag har hunnit åka land och rike runt, ja till och med utrikes, till Berlin. Sen jag kom tillbaka till Göteborg har jag hunnit plocka svamp, söka jobb, fortsätta att resa, söka jobb, läsa spanska, steppa OCH söka några jobb. En av resorna tog mig till Malmö och min bästa vän. En helg så fin att den lär gå till historien.

Ibland kan allt se rackarns mörkt ut. Hösten har varit solig och fantastisk. Men livet? Jag är inte i det skedet att jag gräver ner mig och bryter ihop, men jag gillar att se krasst på det. På livet alltså. Den senaste månaden har jag t.ex.:

*snubblat på mållinjen i tävlingen "få det jobbet" (och missat möjligheten att belöna mig med en ny cykel (vilket jag hade tänkt om jag fått jobbet)).

*inte kommit med i den balla kören som jag sett så mycket fram emot. Anledningen sades vara att de hade för många altar, men det faktum att alla fick sjunga upp känns svårt att förbise. Extra svidande att vännen jag gick dit med och peppat inför kör-hösten med gick vidare.

*fått ansvaret att hämta ut åtråvärda teaterbiljetter och misslyckats fatalt (hur nu det är möjligt).

*börjat föra kassabok och upptäckt att jag 24 dagar in i september haft ett utflöde på 11635:- och ett inflöde på... vänta... ett inflöde på 0:-

*veckovis inte kunnat gå p.g.a gammelhöften. Den är riktigt, riktigt gammal nu hörni.

*försökt laga min cykel (eftersom jag gick bet på belöningen) och detta utan goda resultat.

*försovit mig och missat min tvättid. Den började 10.00. Tio noll noll. Inte speciellt tidigt om ni frågar mig.

*börjat följa Top Model Australia. Slaviskt. Det går 16.00 på dagarna. Ni kanske inte har sett det, för ni kanske jobbar då.

Och bara idag har jag:

*promenerat till ett träningspass på F & S, bara för att upptäcka att jag tagit med mig EN jazz-sko, lämpad för t.ex. aerobics samt EN schleten Puma-sko som precis svettats jorden runt med mig. Båda avsedda för en högerfot. Båda var svarta, vilket ju kan anses praktiskt i sammanhanget. Jag fick ändå vända hem.

*bloggat så pass att jag glömde bort att jag färgade ögonbrynen. Det gjorde jag. Nu är de svarta. Snyggt.

MEN. Inget ont som för något gott med sig. Och livet är bra gott ändå. Jag har t.ex.:


*tak över huvudet (och behöver faktiskt inte ta spårvagnen in till stan)

*ben att gå med när jag inte kan cykla (även om gången emellanåt påminner lite om Quasimodos)

*mat på bordet och vitaminer i burken.

*en snart färdigorganiserad och extremt komprimerad CD-samling.

*en vackert blommande orkidé.

*ett soffbord att lägga upp benen på när jag får för ont i höften.

*INTE blivit dumpad av min nya sambo (att jämföras med förra hösten)

*te av smaken "Gör Gött" (ja, det är sant. Mums Bums heter så i Göteborg) så det räcker till mig och eventuell gäst.

*nyfärgade ögonbryn.

*ev. ett nytt jobb på gång.

Och framförallt

*en fantastisk familj och underbara vänner.

Tack för att ni finns!




En kreation á la Signe.





Syskonen on tour.




Förbjudet att... kasta ankar?

Det var så skoj i Berlin så. Spexigt liksom.

E hade köpt en skrivmaskin för 5:- på loppis. Synd att den inte var liiite högre...


En kort och konsis sammanfattning. Och även om jag är arbetslös så har jag en att göra-lista. Så...
Blogga. Check.

/K